Ur Bernurs recension den 2 november 2023:
Klinkmann skriver om film, hur Hollywood mer eller mindre har avskaffat den samhällskritiska filmen. Vad gör det med ett samhälle? Förmodligen blir publiken mer passiv, mindre benägen att organisera sig mot orättvisorna. Mellan högt och lågt rör sig Klinkmann vigt och nyfiket. Blyertspennan? Suveränt redskap tycker han, och jag håller med också här, men kunde tillägga att stiftpennan är ett otyg. Vinylskivan har ordet vin i sig, och alkoholen är nödvändig vid tillverkningen: etylen vid vinyl, etanol vid vin.
Han tar oss också tillbaka till oktober 2008, då Peter Englund på sin blogg tog upp att digitaliseringens effekter är att framtiden kommer få problem med sin historieskrivning när dokument dels försvinner i lagringen, och dels att utskrifterna inte är arkivbeständiga. Vårt rike lär möta samma öde som Ozymandias i Shelleys mäktiga sonett: ”Round the decay / Of that colossal Wreck, boundless and bare / The lone and level sands stretch far away.”
En rolig kortare text tar upp skådespelare som inte blinkar, och ger några exempel. Här kunde tilläggas någon som blinkar alldeles för ofta: Hugh Grant. Så inbjuder Klinkmanns metod gärna till detta, att du vill gå i dialog med hans observationer. All hans intressen kan jag inte dela, speciellt inte när det gäller film: western, ja, krigsfilm, nej. Och hans bok är förstås ett tydligt exempel på det frihetliga skrivandet, där garden sänks och åsikter kan förmedlas utan krav på redovisning av källor (även om en notapparat inte saknas).
Det här är en bok skriven i ständig utforskning, där Klinkmann inte på förhand inbillar sig veta svaren. Det är en piggt skriven bok, ofta rolig, ibland eftertänksamt vemodig, men aldrig cynisk eller bitter. Så som jag uppfattar det är det en avundsvärd hållning.