Ur Vasabladet 26.9.23

Förutom en introduktion och en avslutning är alla texter tidigare publicerade. En stomme av dem är kommentarer som Klinkmann skrev på historikern och akademiledamoten Peter Englunds författarblogg under åren 2007 och 2008.

Utmärkande för texterna är att de är korta, från ett tiotal rader till fyra sidor. De fungerar som en typ av snapshots. Kulturforskaren skjuter från höften med sin tjänstepistol, så att säga.
Allt har förstås inte hållit över tid, men det mesta känns fortfarande förvånansvärt fräscht. Här finns en avspändhet och lekfullhet som tilltalar, vilket inte innebär att akademiska namn och begrepp har fått stryka på foten. Men de får ställa in sig i ledet utan att knorra över de sällskap de för tillfället hamnar i.

Stommen i "Skatan och pingvinen" består av kommentarer som Sven-Erik Klinkmann skrev på historikern och akademiledamoten Peter Englunds författarblogg under åren 2007 och 2008. Bild: Arkiv/Mikael Nybacka

Så, mer konkret, vad handlar "Skatan och pingvinen" om?

Det mesta. Kultur i dess bredaste mening.

Här finns hyllningar till blyertspennan, ubåtsfilmer, den gamla Citroën-modellen, kitschiga sångare som Demis Roussos. Här finns nedslag i Lissabon, i symmetrier och berättarstrukturer, i den moderna ledans historia, i idrottens segergester, i Elvisbiografier, i hur futurism av i går kan te sig i dag.

Och mycket mer. En del ämnen intresserar förstås mer, andra mindre, det är en fråga om preferenser.

Om inledningen av min recension följde Hitchcockspåret oproportionerligt länge skulle andra ha gått djupare in i det landskap som avtäcks i Pieter Brueghel den äldres fascinerande målning "Jägarna i snön". Medan den infödde Vasabon kanske snöat in på de två och en halv sidorna om stadens fotbollslags storhetstid och Kamratvallens öde.

Anders Sjögren